Har funderat lite till och från över va de e som händer i samhället egentligen. Vart har respekten för varann tatt vägen? Verkar nästan som om den inte alls finns längre. Många av dagens ungdomar visar ingen respekt för de som e äldre. Ja vet, de låter nästan som om jag vore väldigt gammal fast jag själv hör till de unga
 
 Jag har blitt uppfostrad till att respektera dem som äldre än jag. Visst blev man ofta tillsagd att: "vänta tills de har pratat färdigt" och de kan va svårt att ha tålamod, men de hänger kvar de där me att respektera andra. Nåt som jag skulle vilja föra vidare till syskon barnen. Kanske om fler skulle ta fasta på det så skulle nog samhället se lite annorlunda ut. En bättre tillvaro för alla.
 
 
 "Jag växte upp på landet, med den tidens enkla krav
 på att respektera läraren, polisen, mor och far.
 Det var viktigt att va ärlig, belevad, hel och ren.
 Och om man levde enligt skriften kom man upp till himmelen.
 
 Ett ord hade ett värde, ett handslag likaså.
 Man efterlevde lagen från det man kunde gå.
 Man hjälpte släkt och vänner, man försökte va lojal.
 Och man lyssna till dom äldre för den kunskap som dom har. "
 
 Björn Afzelius, "Gammaldags moral"

Hur känns de att dö? Vart kommer man?
 Jag misstänker att många av oss nån gång i livet har funderat över detta. Dessa frågor som inte har nåt svar.
 
 Fick själv dessa frågor ställd till mej av min sexåriga systerdotter och naturligtvis kunde jag inte ge henne några svar, jag hade ju dem inte själv. Blev så paff över att hon överhuvudtaget ställde dem, så jag minns inte ens va jag sa till henne. Förmodligen sa jag: "de vet jag faktiskt inte" och hon nöjde sej me de, som tur va.
 
 När man får såna här frågor som man inte själv har svar på så känner iaf jag som om man inte riktigt räcker till. Man vill ju så gärna ge dem svar på deras frågor, va de nu än gäller, och blir nästan arg på sej själv för att man inte kan ge dem de dom vill.

När man hör på radio, ser på tv eller läser i tidningen om krig, misär och annat som många mänskor praktiskt taget varje dag drabbas av därute i världen, så blir det lätt hänt att man tänker "De där kommer aldrig att hända oss, vi lever ju i norden", men den tanken tycker jag e lite fel. För  visst sjutton kan de även hända oss. Ofta vid såna tillfällen så tänker jag "De där kunde lika gärna vara jag eller någon av mina syskon."

Vem kan egentligen garantera att vi, här i norden, aldrig kan drabbas av krig, misär eller nån form av naturkatastrof? Ingen kan de! Man ska inte ta saker och ting för givet, för man vet inte va som kommer att hända imorgon eller nästa år.

"En del av storheten i att ha liv
 är att inte veta hur nästa dag ska bli.
 Och så länge sanden ännu rinner ut
 är den ju inte riktig slut."
 
 Björn Afzelius, "Här och nu"

De e lätt hänt att man glömmer bort de som verkligen betyder nåt här i livet, nämligen sina nära och kära. Istället så ser man till att skaffa den där prylen man alltid velat ha.

De e först när man har mist nån i sin närhet som man inser va dom egentligen betydde. Och då e de för sent. För man kan inte ersätta en förälder, ett syskon eller ens mor och farföräldrar så som man kan ersätta

t ex. en bil eller en tv.

"Vi är en sekund i epokernas ström,
 men vårt liv är en oersättlighet."
 
 Björn Afzelius, "Ljuset"